.

Åkte in med pappa och kusinerna med flera till sjukhemmet där hon låg. Var jätte spänd hela bilresan dit. Visste inte hur jag skulle beté mig när vi väl var där, framför henne, min farmor. Inne i korridoren kännde man hur gråten satt i halsen, hur man snart skulle stå där framför ens kött och blod, ej levande. Inne i rummet möttes vi av en underlig lukt, och där inne på sängen låg hon, min farmor, med täcket upp till axlarna, huvudet på en fin kudde och en bukett blommor på magen. Det såg så fint ut, alldeles fridfullt. Hon såg ut som en vaxdocka, väldigt blek men otroligt vackert. Såg verkligen ut som om hon låg och sov, och att hon vilket minut som helst skulle vakna. Sen kom tårarna, dom bara forsade ur mig, det känndes så overkligt att stå där framför henne, att jag bara några dagar tidigare hade suttit där, jag pappa och farmor, skämtat och pratat, och nu fanns hon helt plötsligt inte mer. En känsla som vi alla kände var att vi inte kännde någon som helst närvaro från henne, Det var bara hennes kropp som låg där, själva hon var någon helt annanstans. Jätte svårt att förklara, men så känndes det iallafall. Det känndes oerhört skönt på ett sätt, att verkligen få stå framför henne och säga hejdå.
Innan vi gick, blåste jag ut ljuset som stod bredvid bibeln på bordet bredvid sängen. Sen visste man att man aldrig mer skulle få se henne igen. En oerhört jobbig känsla. Vi älskar dig. Rest in peace. ♥

Pappas flicka är hon än idag.